Jag tappade dig. Du gled ur mitt grepp. Vi såg när det hände, men vi gjorde ingenting åt det. Orkade vi inte? Hade vi tappat orken? Jag vill vara där igen. Där man är trygg hos någon. Ni vet, känslan av att sakna någon. Att vilja vara med personen hela tiden. Jag vill att någon ska sakna mig. Jag vill att någon ska vilja vara med mig.

 

När man tänker på det är nog de allra flesta ganska ensamma. Vilket kanske är bra. Vi har bara oss själva i slutändan. Någonstans under uppmärksamhetsbehovet, den bristande självkänslan och viljan att bli älskad har vi bara ett eko. Ett eko av oss själva. Bara oss själva. Tanken skrämmer mig lite. Men det kanske är något bra. När allt runt omkring dig försvinner, när vänner vänder dig ryggen, när din kärlek glider ur ditt grepp, när klockan är 01.15 en natt i maj och du inser att du bara har dig själv; är det då du kommit till insikt med något du gömt undan ditt medvetande? Är det nu du hittar någon som saknar dig? Någon som vill vara med dig? På ett sätt gillar jag att framtiden är oviss. Men snälla, snälla framtiden; ge mig något att vilja hålla i och inte tappa.