Nervositeten 05.00 en måndag morgon. 08.15 var jag på väg. När kommer han? Var är han? Där. Framför mig. Igen efter 3 månader. Nervositeten. Travandes. Stammandes. Letar efter ord. Hans leende. Precis lika perfekt som jag mindes det. Middag, utsikt, tivoli. Försiktiga pussar och svettiga händer i varandra. Cigaretter och utbytta blickar. Somna till hans andetag på hans bröst. Snooza i 2 timmar för att vi inte kan ta oss ur sängen. Skratt så jag får ont i magen. Begäret av hans läppar mot mina. Hans hand på mitt lår. Hans skägg som kittlar mot min panna. Hans kropp tätt intill min hela natten. Hans skratt. Hans snällhet. Hans förståelse. Hans kramar bakifrån när jag låtsas bli sur. Hans sätt att titta på mig. Hans sätt att kittla mig. Hur han får mig att må. Hur han får mig att skratta. Hans doft. Han. Blickar som är ovetande. Blickar som gör ont. Blickar som inte vill acceptera framtiden. Ord som gör ont. Hans hand som smeker min kind. Hans tumme som torkar bort min tår. Hans mjuka röst. Hans sätt att behandla mig som jag vore en skör fjäder. Han vill inte ta sönder mig. Hur han stirrar upp i taket med huvudet fullt av tankar. Omöjliga att fånga. Smärtan i hans ansikte. Smärtan i hans röst när han säger "jag tror att det bästa för oss båda vore att gå vidare." Tårar. "Förlåt." Tårar. "Jag älskar dig." Tätt intill varandra hela natten. Kyssar. Vaknar bredvid honom för sista gången. Ett försiktigt leende. En tyst bilfärd. Promenad. Försiktiga, varma händer i varandra. Försiktiga kyssar som lovar att snart är det slut. Tunga steg mot flygplatsen. Händer som håller hårt i varandra. Kramar som inte tar slut. Kyssar man försvinner i. "Jag vill inte vara utan dig." Händer som nuddar varandra för sista gången. Ett sista försiktigt leende. Sen försvann han. För alltid.