Den här tjejen på bilderna är den personen jag har närmst mitt hjärta. Personen som gått med mig genom alla hårda stunder, alla bra stunder, alla roliga stunder. Hon har hjälpt mig när jag behövt henne, hon har stöttat mig när jag behövt det, hon har varit mina ben när mina ben inte orkar, hon har gett mig så mycket glädje, kärlek, vänskap. Hon är en riktig vän. Redan från första gången jag träffade henne har hon varit den som funnits där. Sen dess har det varit vi. Du och jag mot allt annat jävla skit i världen. Till för ungefär ett halvår sen då allt gick sönder. Allt vi byggt upp rasade. Tack vare mig. Jag är nog världens bästa människa på att skylla ifrån mig och inte se mitt eget problem - stoltheten i mig säger ifrån. Jag vet det själv men jag förnekar det. Jag har aldrig lagt skulden på mig själv. Jag har alltid sagt "it takes two to tango". Men någon måste leda också. Jag antar att problemet alltid legat där framför mina fötter, men jag har valt att titta bort. Inte se det. Inte ta tag i det. Idag ångrar jag mig så himla mycket. Jag skulle offra allt för att få spola tillbaka tiden till just det där ögonblicket då allt bara rasade. Fixa det. Rätta till det. Innan allt gick sönder. Jag är så arg på mig själv för att jag lät dig försvinna ur mitt liv. Jag är så förbannad på mig själv för att jag inte såg vad som höll på att hända. Idag vill du inte veta av mig - med all rätt, antar jag. Men för mig är du allt det där du alltid varit. Så, så många gånger jag bara velat ringa dig för att berätta vad som har hänt. Berätta vad han sa, berätta vad hon gjorde, berätta vem jag träffade då. Men det går inte. I mina ögon kommer du alltid vara min bästa vän - hon som kände mig allra bäst. Du är speciell och du är en vän som är värd att hålla hårt i. Jag gjorde bort mig, jag vet det. Och jag är så obeskrivligt, ofattbart ledsen för det. Hade jag fått en till chans skulle jag visa dig vem du är för mig. Hela tiden. Jag skulle visa dig att jag inte vill något hellre än att ha dig här hos mig. Nära mig. Bara ett samtal bort. Bara en bussresa iväg. Det går inte en enda jävla dag utan att jag tänker på dig.

 

Vi har gjort så mycket tillsammans du och jag. Vi har växt ifrån de där omogna små 16-åringarna till vad vi är idag. Utan dig hade jag inte varit den jag är nu. När jag tänker tillbaka på tiden som varit kan jag inte låta bli att le. Le åt alla fula saker vi gjort, alla spontana saker vi gjort, resorna vi gjort tillsammans, förändringen vi gjort tillsammans, alla tjafs, alla gånger vi legat och skrattat tills magen gjort ont, alla gånger vi bara suttit och lyssnat på musik utan att säga något. Det behövdes inte. Alla sena nätter och tidiga mornar, alla gånger vi vinglat hem efter en rolig, eller mindre rolig, fest. Alla gånger vi skålat och sagt "vi ses i dimman". Alla gånger vi kunnat fylla ut varandras meningar. Alla gånger jag bara behövt ge dig en blick och du förstår precis vad jag menar. Alla gånger vi skämt ut oss. Alla långa promenader. Timmar av prat, skratt, glädje. Jag hade turen som fick lära känna dig. Jag är så tacksam för allt du gjort för mig. Jag är så tacksam för att du varit just den du är under hela tiden vi varit vänner. Jag är så tacksam för att du stått ut med mig under dessa år. För att du pushat mig till att klara saker jag trodde att jag aldrig skulle klara. För att du är du. Jag tycker inte synd om mig själv, utan hoppas bara att du är lycklig. Så länge du är det, är jag det med. Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra. Bästa vän.