Jag är dålig på att komma ihåg att uppdatera denna blogg, men det är inte direkt en prioritering. Livet leker på här

Jaha! Nu har jag glömt bort bloggen helt. Men det har inte varit mycket tankar på den. Nu har jag befunnit mig i Bad Gastein i 1 månad ganska exakt. Och herregud vad mycket som hänt sen jag kom.

 

Vi har bland annat:
Dansat på borden
Åkt skidor
Klätt ut oss till neonfärgade 80-talister
Travat
Skrattat tills vi fått ont i magen
Gråtit utanför Häggis
Lars Penis har varit här under en vecka och förgyllt våra dagar med afterski
Familjen har firat jul och nyår tillsammans
Vi har stängt Häggis (städat till och med)
Vi har sprungit mellan Häggis och Gatz för att sedan springa tillbaka till Häggis igen
Vi har kramats
Det har byggts torn i sängar
Skrikit tills rösten försvunnit

 

Och så himla mycket mer. Minnet sviker mig och dagarna flyter ihop så det är svårt att få ner allt. Det har varit skratt, tårar, fyllor, bakfyllor, drama, ilska, ångest och en hel massa kärlek. Jag mår så himla bra just nu. Alla jag bor med får mig att må så bra och Bad Gastein överlag är det som får mig att må allra bäst. Det är verkligen här mitt hjärta är. Jag är så glad att få vara här med dessa människor.

 

And I hate to say I love you
When it's so hard for me
And I hate to say I want you
When you make it so clear
You don't want me

I'd never ask you cause deep down
I'm certain I know what you'd say
You'd say I'm sorry believe me
I love you but not in that way

And I hate to say I need you
I'm so reliant
I'm so dependant
I'm such a fool

When you're not there
I find myself singing the blues
Can't bear
Can't face the truth

You will never know that feeling
You will never see through these eyes

I'd never ask you
Cause deep down I'm certain I know what you'd say
You'd say I'm sorry
Believe me
I love you
But not in that way

You'd say I'm sorry
Believe me
I love you
But not in that way

Jag kan inte sova på nätterna längre. Jag vet inte varför. Varje natt består av timmar då jag bara vrider och vänder mig i sängen. Det är påfrestande. Det är mycket som är påfrestande. Mycket tankar som flyger omkring i huvudet. Jag kan inte ta itu med någon av mina tankar.

 

Jag tänker på pengar. Kommer jag samla ihop tillräckligt mycket pengar för att klara mig hela vintern? Jag blir arg på mig själv för att jag inte kan sluta handla saker för pengar jag egentligen inte har, sen tänker jag att om pengarna tar slut så löser det sig alltid. För det gör det ju...

Jag undrar över varför han beter sig som en idiot mot mig. Jag undrar om allt han sagt bara varit rent bullshit. Jag undrar varför han känner att han inte kan säga sanningen till mig, jag som aldrig blivit arg, givit honom skuldkänslor eller inte förstått. Jag har alltid förstått. Jag har alltid förlåtit. Jag har varit en större människa än honom. Blir arg på mig själv för att jag gav honom så mycket. Blir arg på honom för att han inte gav mig någonting tillbaka. Blir besviken på honom för att han inte ville kämpa för oss. Blir förrvirrad när allt han sagt inte verkar stämma. Blir förkrossad när han redan kommit över mig medan jag ligger vaken om nätterna och tänker på honom. Medan jag tittar om  han varit online flera gånger i timmen, när det egentligen inte spelar någon roll. Han svarar ju ändå inte.

Jag funderar över hur det kommer bli i vinter. Jag funderar över hur det kommer bli utan mina vänner. Är det sorgligt att jag känner att jag bara vill spola tillbaka tiden och vara där med dom igen, istället för att vara hemma där mina barndomskompisar finns? Jag vet inte. Jag har aldrig varit så lycklig under en så lång period som jag var där. Där inga problem existerade.

Jag känner mig egentligen inte ledsen. Inte på riktigt. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag har bara oerhört mycket att tänka på. Jag behöver säga det här till någon. Jag behöver prata av mig. Jag behöver gråta alla de där tårarna jag inte fått gråta. Jag behöver säga alla dem orden jag inte fått säga. Mina sår måste öppnas igen, blöda, göra ont och sen läka på nytt, tror jag. Det känns som att det behövs. Det är för mycket. Och nu är klockan 02.08 och jag kan inte sova. Hur botar man sömnproblem? Ska jag ringa till ungdomsmottagningen imorgon? Jag skulle behöva en dag då jag inte har någonting inplanerat. Jag skulle behöva sova tills jag vaknar och sen fundera över vad jag ska göra under dagen. Kanske ta en långpromenad och äta en god lunch för mig själv. Kanske rensa lite mer i rummet. Kanske titta på någon film jag velat se. Kanske stänga av telefonen ett tag och bara vara med mig själv. Jag tror att det behövs. Fan. Jag måste göra något åt det här. Jag kan inte ha ångest varje gång jag går och lägger mig för att jag vet att jag bara kommer ligga vaken och fundera över alla de där grejerna jag oroar mig över. Jag är fylld av oro. Oro. Oro. Oro. Jag orkar för fan inte mer.

Nervositeten 05.00 en måndag morgon. 08.15 var jag på väg. När kommer han? Var är han? Där. Framför mig. Igen efter 3 månader. Nervositeten. Travandes. Stammandes. Letar efter ord. Hans leende. Precis lika perfekt som jag mindes det. Middag, utsikt, tivoli. Försiktiga pussar och svettiga händer i varandra. Cigaretter och utbytta blickar. Somna till hans andetag på hans bröst. Snooza i 2 timmar för att vi inte kan ta oss ur sängen. Skratt så jag får ont i magen. Begäret av hans läppar mot mina. Hans hand på mitt lår. Hans skägg som kittlar mot min panna. Hans kropp tätt intill min hela natten. Hans skratt. Hans snällhet. Hans förståelse. Hans kramar bakifrån när jag låtsas bli sur. Hans sätt att titta på mig. Hans sätt att kittla mig. Hur han får mig att må. Hur han får mig att skratta. Hans doft. Han. Blickar som är ovetande. Blickar som gör ont. Blickar som inte vill acceptera framtiden. Ord som gör ont. Hans hand som smeker min kind. Hans tumme som torkar bort min tår. Hans mjuka röst. Hans sätt att behandla mig som jag vore en skör fjäder. Han vill inte ta sönder mig. Hur han stirrar upp i taket med huvudet fullt av tankar. Omöjliga att fånga. Smärtan i hans ansikte. Smärtan i hans röst när han säger "jag tror att det bästa för oss båda vore att gå vidare." Tårar. "Förlåt." Tårar. "Jag älskar dig." Tätt intill varandra hela natten. Kyssar. Vaknar bredvid honom för sista gången. Ett försiktigt leende. En tyst bilfärd. Promenad. Försiktiga, varma händer i varandra. Försiktiga kyssar som lovar att snart är det slut. Tunga steg mot flygplatsen. Händer som håller hårt i varandra. Kramar som inte tar slut. Kyssar man försvinner i. "Jag vill inte vara utan dig." Händer som nuddar varandra för sista gången. Ett sista försiktigt leende. Sen försvann han. För alltid.

Where are you now?

Jag har väldigt nära till mina känslor. När jag släpper in någon nära mig gör jag det med kraft. Jag känner så mycket för den personen att det på riktigt kan göra ont i kroppen. När jag släpper in någon nära mig har jag svårt att släppa taget.

 

Det känns som att allting förändrats på mindre än en vecka. Det känns som att du ångrat dig, att du inte vill det här längre. Det känns som att du lämnat mig för något annat, som att du gett upp för att energin inte finns där längre. Du har redan gått vidare, du har redan glömt medan jag sitter i min säng och gråter. Medan jag vaknar med ångest klockan 06 på morgonen för att du inte hört av dig, inte svarat, inte läst, inte förklarat på flera dagar. För bara någon vecka sen förklarade du i ett långt meddelande allt du älskar med mig. Att du älskar mig. Vad hände sen? Var det mitt fel? Var det något jag sa? Något jag gjorde som fick dig at vända ryggen?

 

Jag blir så ledsen just för att jag tvivlade på det här men du med dina ord, din snällhet och din ömhet fick mig att ändra mig. Jag tänkte att det visst kan fungera för att vi båda vill det här. Och nu är det du som lämnat mig. Om 3 veckor skulle jag varit hos dig. Om 3 veckor skulle vi setts igen. Om 3 veckor skulle vi kysst varandra igen, sovit tillsammans, skrattat tillsammans. Jag har sett fram emot det så länge och nu kommer det inte bli så. Nu kommer jag aldrig få se dig igen. Jag kommer aldrig få känna dina händer på mig, aldrig känna din kropp mot min, se ditt leende, höra din röst. Det kommer aldrig bli så. Men jag kommer inte glömma dig. Aldrig.

3 månader har gått sen jag kom hem från mitt älskade Österrike. Jag sitter och tänker tillbaka på alla fina minnen och alla fina människor jag fått träffa. Alla människor jag kommer ha med mig för alltid. Alla fina människor som gett mig så mycket jag kommer bära med mig hela livet. Alla fina minnen jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kommer glömma. Den resan har givit mig så mycket. Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Vem jag är och vad som är viktigt i mitt liv. Jag har haft så många roliga dagar. För många för att ens minnas allt. Men jag vet att så lycklig som jag var 4 månader i Bad Gastein har jag aldrig någonsin varit förut. Jag har aldrig känt den lyckan och harmonin i mig som jag kände då.

 

Jag vill bara spola tillbaka tiden och göra om allt. Spola tillbaka tiden och träffa alla människor för första gången igen, gå till Häggis för första gången igen, gå på första, andra, tredje, fjärde söndagsafterskin igen, ha fantastiska skiddagar, leva i nuet. För det var det man gjorde, levde här och nu. Tack Bad Gastein för allt du givit mig. Vi ses igen.