Jag har väldigt nära till mina känslor. När jag släpper in någon nära mig gör jag det med kraft. Jag känner så mycket för den personen att det på riktigt kan göra ont i kroppen. När jag släpper in någon nära mig har jag svårt att släppa taget.

 

Det känns som att allting förändrats på mindre än en vecka. Det känns som att du ångrat dig, att du inte vill det här längre. Det känns som att du lämnat mig för något annat, som att du gett upp för att energin inte finns där längre. Du har redan gått vidare, du har redan glömt medan jag sitter i min säng och gråter. Medan jag vaknar med ångest klockan 06 på morgonen för att du inte hört av dig, inte svarat, inte läst, inte förklarat på flera dagar. För bara någon vecka sen förklarade du i ett långt meddelande allt du älskar med mig. Att du älskar mig. Vad hände sen? Var det mitt fel? Var det något jag sa? Något jag gjorde som fick dig at vända ryggen?

 

Jag blir så ledsen just för att jag tvivlade på det här men du med dina ord, din snällhet och din ömhet fick mig att ändra mig. Jag tänkte att det visst kan fungera för att vi båda vill det här. Och nu är det du som lämnat mig. Om 3 veckor skulle jag varit hos dig. Om 3 veckor skulle vi setts igen. Om 3 veckor skulle vi kysst varandra igen, sovit tillsammans, skrattat tillsammans. Jag har sett fram emot det så länge och nu kommer det inte bli så. Nu kommer jag aldrig få se dig igen. Jag kommer aldrig få känna dina händer på mig, aldrig känna din kropp mot min, se ditt leende, höra din röst. Det kommer aldrig bli så. Men jag kommer inte glömma dig. Aldrig.