Jag kan inte sova på nätterna längre. Jag vet inte varför. Varje natt består av timmar då jag bara vrider och vänder mig i sängen. Det är påfrestande. Det är mycket som är påfrestande. Mycket tankar som flyger omkring i huvudet. Jag kan inte ta itu med någon av mina tankar.

 

Jag tänker på pengar. Kommer jag samla ihop tillräckligt mycket pengar för att klara mig hela vintern? Jag blir arg på mig själv för att jag inte kan sluta handla saker för pengar jag egentligen inte har, sen tänker jag att om pengarna tar slut så löser det sig alltid. För det gör det ju...

Jag undrar över varför han beter sig som en idiot mot mig. Jag undrar om allt han sagt bara varit rent bullshit. Jag undrar varför han känner att han inte kan säga sanningen till mig, jag som aldrig blivit arg, givit honom skuldkänslor eller inte förstått. Jag har alltid förstått. Jag har alltid förlåtit. Jag har varit en större människa än honom. Blir arg på mig själv för att jag gav honom så mycket. Blir arg på honom för att han inte gav mig någonting tillbaka. Blir besviken på honom för att han inte ville kämpa för oss. Blir förrvirrad när allt han sagt inte verkar stämma. Blir förkrossad när han redan kommit över mig medan jag ligger vaken om nätterna och tänker på honom. Medan jag tittar om  han varit online flera gånger i timmen, när det egentligen inte spelar någon roll. Han svarar ju ändå inte.

Jag funderar över hur det kommer bli i vinter. Jag funderar över hur det kommer bli utan mina vänner. Är det sorgligt att jag känner att jag bara vill spola tillbaka tiden och vara där med dom igen, istället för att vara hemma där mina barndomskompisar finns? Jag vet inte. Jag har aldrig varit så lycklig under en så lång period som jag var där. Där inga problem existerade.

Jag känner mig egentligen inte ledsen. Inte på riktigt. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag har bara oerhört mycket att tänka på. Jag behöver säga det här till någon. Jag behöver prata av mig. Jag behöver gråta alla de där tårarna jag inte fått gråta. Jag behöver säga alla dem orden jag inte fått säga. Mina sår måste öppnas igen, blöda, göra ont och sen läka på nytt, tror jag. Det känns som att det behövs. Det är för mycket. Och nu är klockan 02.08 och jag kan inte sova. Hur botar man sömnproblem? Ska jag ringa till ungdomsmottagningen imorgon? Jag skulle behöva en dag då jag inte har någonting inplanerat. Jag skulle behöva sova tills jag vaknar och sen fundera över vad jag ska göra under dagen. Kanske ta en långpromenad och äta en god lunch för mig själv. Kanske rensa lite mer i rummet. Kanske titta på någon film jag velat se. Kanske stänga av telefonen ett tag och bara vara med mig själv. Jag tror att det behövs. Fan. Jag måste göra något åt det här. Jag kan inte ha ångest varje gång jag går och lägger mig för att jag vet att jag bara kommer ligga vaken och fundera över alla de där grejerna jag oroar mig över. Jag är fylld av oro. Oro. Oro. Oro. Jag orkar för fan inte mer.