Jag drömmer om att jag åker skidor. Jag drömmer om att jag är på Häggis. Sedan vaknar jag hemma. Jag vaknar hemma i min egen säng. Ensam.

 

Nu har jag varit hemma i lite mer än en vecka. Det känns så himla konstigt allting. Det känns som att hela Bad Gastein-resan och dessa 4 månader bara varit en dröm. Att det inte hänt på riktigt. Tiden har gått så snabbt och det har hänt så mycket, man har glömt hur mycket som helst och inget har förändrats här hemma. Verkligen ingenting. Så det känns som att inget som hänt verkligen hänt på riktigt...

 

Jag saknar Bad Gastein. Jag saknar livet där. Jag saknar människorna. Jag saknar Häggis. Jag saknar friheten. Jag saknar att åka skidor. Jag saknar att inte ha några krav. Jag saknar att omges av människor som gör mig fylld av lycka. Jag saknar allt.

 

Nu har jag börjat jobba också, vilket känns okej för att det gör mig lite sysselsatt. Men det känns också förjävligt för att jag vill inte göra det här. Jag vill inte vara i Sverige. Jag vill vara i Österrike. Bland bergen. Bland skidåkning, vänner och öl. Jag vill vara hos M. Jag vill inte ligga i min säng alldeles ensam. Åååh, bara 8 månader kvar sen är jag där igen. Nedräkningen har redan börjat.