Ända sen jag flyttade tillbaka till Älta i våras har jag klamrat mig fast här. Klamrat mig fast vid de höga betongväggarna som sträcker sig upp mot en allt mörkare himmel, gatulamporna som lyser på en allt blötare asfalt, gårdarna som blir allt tommare på liv. Vi har gått längs samma gator vi gick längs som barn. Vi har promenerat på natten och pratat om allt och ingenting. Som om det spelade någon roll. Det spelade roll. Vi kan den här byn. Vi kan vartenda gatuhörn, vartenda träd, vartenda kvarter. Vi har alltid varit här. Inte tillsammans, men vi har varit här. Vi har olika bakgrund och tänker inte alltid likadant, men vi har samlats och vuxit, lärt oss och tagit del av varandra. Vissa av oss har slagit sig ur Tryggheten. Flyttat härifrån. Några av oss stannade kvar. Här. I Tryggheten. Nästa gång är det min tur. Nästa gång är det jag som flyttar härifrån. Nästa gång är det jag som bryter mig loss. Bryter mig loss från Tryggheten. Hit kommer jag inte tillbaka förrän i vår. Jag undrar hur det kommer bli. Hur det kommer bli då. När jag kommer hem igen. När ni kommer hem igen. När vi för ännu en sommar klamrar oss fast vid de höga betongväggarna som sträcker sig upp mot en klar himmel, gatulamporna som börjar lysa långt efter att det hunnit bli ljust, gårdarna som är fulla av liv. När vi tillsammans promenerar på natten och berättar för varandra vad vi varit med om. Delar med oss av vad vi lärt oss. Växer ännu lite mer tillsammans. Ännu en sommar kryper vi ihop. Ner i Tryggheten. För en sommar till.