I'm on my knees.
Vill helst bara lägga mig i fosterställning under täcket, gråta och lyssna på fin musik. Men den här gången ska jag inte vara svag. Inte vika mig. Inte den här gången.
I'm coming home
Får ont i kroppen när jag tänker på min familj. Inte för att jag har något emot dem, tvärt om. Jag saknar dem så det gör ont. Vissa kanske tycker det är skönt att inte bo med föräldrar, vilket jag också tycker ibland. Men många gånger saknar jag att vara med dem, berätta saker, tjafsa, snacka skit med min bror, hjälpa till med maten, träffa världens finaste vovve. Om en månad får jag komma hem igen. Och tro det eller ej men fan vad skönt det ska bli. Ska sluta ta saker för givet då. Saker som att få kläderna tvättade, maten på bordet och sådant. Sådant som jag tidigare bara tog för givet.
Machu Picchu
Jag tänkte på det här om dagen. Det är sjukt hur mycket musik påverkar en - både på gott och ont. När det gör sådär jävla ont, ligger i fosterställning och lyssnar på just den där låten som går rakt in i hjärtat. I mitt fall är det musik som Kent och Håkan Hellström (som båda även gör mig så förbannat lycklig). Sen har man musiken som får en att sprudla av glädje, som får hela livet att lysa upp. För mig är det musik som The Strokes, The Hives, Kent, Håkan Hellström, Isak Strand, Arctic Monkeys, The Kooks, The Killers...... listan är så lång så jag orkar inte ens skriva ner hela, vilket jag inte ens tror att ni orkar läsa ändå.
Vet inte vad jag skulle göra utan musiken.
Besatt
the strokes
Varenda cell i min kropp älskar dig, bara dig.
