Where are you now?

Jag har väldigt nära till mina känslor. När jag släpper in någon nära mig gör jag det med kraft. Jag känner så mycket för den personen att det på riktigt kan göra ont i kroppen. När jag släpper in någon nära mig har jag svårt att släppa taget.

 

Det känns som att allting förändrats på mindre än en vecka. Det känns som att du ångrat dig, att du inte vill det här längre. Det känns som att du lämnat mig för något annat, som att du gett upp för att energin inte finns där längre. Du har redan gått vidare, du har redan glömt medan jag sitter i min säng och gråter. Medan jag vaknar med ångest klockan 06 på morgonen för att du inte hört av dig, inte svarat, inte läst, inte förklarat på flera dagar. För bara någon vecka sen förklarade du i ett långt meddelande allt du älskar med mig. Att du älskar mig. Vad hände sen? Var det mitt fel? Var det något jag sa? Något jag gjorde som fick dig at vända ryggen?

 

Jag blir så ledsen just för att jag tvivlade på det här men du med dina ord, din snällhet och din ömhet fick mig att ändra mig. Jag tänkte att det visst kan fungera för att vi båda vill det här. Och nu är det du som lämnat mig. Om 3 veckor skulle jag varit hos dig. Om 3 veckor skulle vi setts igen. Om 3 veckor skulle vi kysst varandra igen, sovit tillsammans, skrattat tillsammans. Jag har sett fram emot det så länge och nu kommer det inte bli så. Nu kommer jag aldrig få se dig igen. Jag kommer aldrig få känna dina händer på mig, aldrig känna din kropp mot min, se ditt leende, höra din röst. Det kommer aldrig bli så. Men jag kommer inte glömma dig. Aldrig.

3 månader har gått sen jag kom hem från mitt älskade Österrike. Jag sitter och tänker tillbaka på alla fina minnen och alla fina människor jag fått träffa. Alla människor jag kommer ha med mig för alltid. Alla fina människor som gett mig så mycket jag kommer bära med mig hela livet. Alla fina minnen jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kommer glömma. Den resan har givit mig så mycket. Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Vem jag är och vad som är viktigt i mitt liv. Jag har haft så många roliga dagar. För många för att ens minnas allt. Men jag vet att så lycklig som jag var 4 månader i Bad Gastein har jag aldrig någonsin varit förut. Jag har aldrig känt den lyckan och harmonin i mig som jag kände då.

 

Jag vill bara spola tillbaka tiden och göra om allt. Spola tillbaka tiden och träffa alla människor för första gången igen, gå till Häggis för första gången igen, gå på första, andra, tredje, fjärde söndagsafterskin igen, ha fantastiska skiddagar, leva i nuet. För det var det man gjorde, levde här och nu. Tack Bad Gastein för allt du givit mig. Vi ses igen.