Jag är singel. Eller ja, jag har varit det nu sen 30 januari. Jag sitter på den exakta platsen där vi satt. Där vi satt och grät och höll varandras händer när vi kom fram till att det var såhär det skulle bli nu. Jag var inte arg eller besviken. Det gjorde ont, det var svårt att förstå, jag blev ledsen. Kanske inte just för att vi inte skulle vara "pojkvän och flickvän", utan mer för att jag skulle förlora personen som stod mig allra närmst. Min allra bästa vän. Personen som faktiskt, utan att överdriva, vet allt om mig. Vi sov tillsammans den natten och höll om varandra. Jag njöt av den sista beröringen. Den sista värmen. Försökte ta in vad som hade hänt, vänja mig vid tanken av vad som skullle hända nu. Vi kysstes ömt som att vi båda ville ta vara på de här sista timmarna vi hade tillsammans. Jag var inte arg. Inte sårad. Inte hjärtekrossad. Jag var mest tom. Ville inte släppa taget. För att jag var kär, eller för att jag har separationsångest? Ärligt talat tror jag inte att jag var "kär" i slutet. Eller jo, självklart var jag kär. Men inte kär på det där sättet man vill vara kär på... Jag älskade honom (älskar honom fortfarande) mest av allt som existerar. Han var den som stod närmst mig som jag litade på mest. Jag tror mest att jag var rädd för att leva mitt liv utan honom. Utan hans trygga famn. Utan oss. Jag var livrädd.

 

När han lämnade mig själv kysstes vi en sista gång och sa "Vi kan inte prata så mycket nu. Vi måste ge varandra tid." Tid. Jag tittade ut genom fönstret för att se honom gå. Se den sista delen av honom gå ur mitt liv och försvinna. Det var senaste gången jag såg honom. När han hade gått lade jag mig i soffan och grät tills Sofia kom hem. Vi kramades. Pratade. Det var över.

 

Jag har inte mått dåligt. Eller, jo. Klart jag mått dåligt över det. Jag har varit ledsen. Jag har kämpat varje dag för att tänka positiva tankar. Jag har inte gråtit och det har gått bra. Inte för att jag inte velat gråta, utan för att jag känner att det inte behövts. Varför ska jag gråta? Jag är oändligt ledsen, det är jag fortfarande. Men jag är också fruktansvärt glad. Glad för att jag fått spendera all den tid jag fått spendera med honom. Glad för att de 2 åren vi fick tillsammans har varit de 2 bästa och jobbigaste i mitt liv. 2 år av så mycket glädje, sorg, kärlek, ilska, svartsjuka, bråk, uppmuntran, trygghet, värme. Listan är lång på saker jag skulle vilja tacka honom för. Ångrar idag att jag inte visade hur mycket jag uppskattar honom. Men det är svårt att ändra saker nu. Jag vill bara att han ska få det bästa. Han förtjänar det så fruktansvärt mycket. Jag är bara rädd för att jag inte ska hitta någon som är lika bra. Någon som förstår mig som han gör. Men det är okej. Jag är okej med allt just nu.

 

Vi gjorde det som kändes bäst. Det vi kände att vi behövde göra. Och det kanske var bra. Vi gled isär. Vi var inte vi på samma sätt längre. Men det är okej nu. Jag har tid för andra saker. Jag tränar och mår bra. Jag jobbar och försöker spara pengar (vilket i och för sig inte går sådär jättebra...) Jag umgås med vänner och försöker hela tiden se glädje. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Och nu sitter jag här och gråter, men det känns okej. Okej för att det gör mig varm i själen när jag tänker på honom, okej för att allt gått så bra som det gått, okej för att vi inte hatar varandra, okej för att vi lovat att försöka bygga en ny relation, okej för att han förändrat hela mig från insidan och ut, okej för att vi växt tillsammans, okej för att jag vet att allt kommer att bli bra.