Halva juli har redan gått och nu återstår ytterst lite av sommaren kvar, ändå har jag hela min semester framför mig. Jag blir helt sentimental och ledsen, förlåt, förstörd när jag tänker på hur bra den här sommaren blivit och att jag ska skiljas från mina allra bästa vänner den här hösten. I höst skiljs vi åt för att plugga, resa, jobba. Vi skiljs åt på ett sätt vissa av oss inte gjort sen vi var 7-8 år. 

 

Massmeddelande i gruppchatten vad ska vi göra ikväll vad ska killarna göra vi våldgästar vi går hem till honom nej förresten vi grillar hos henne vi sjunger allsång under filtar och dricker öl vi skrattar åt varandra och skapar nya fina minnen att minnas i höst vi hatar varandra för att den inte gör si eller så men glömmer bort det en timme senare vi skrattar åt han den där som är för lång för sitt eget bästa han den där som aldrig tänker innan han pratar hon den där som är så förvirrad hon den där som alltid blir för full vi skriker när Håkan ser oss vi vi har bakisdagar och åker bil vi dricker te i mängder och skrattar åt det där som hände i helgen "jag vill inte att vi skiljs åt i höst, men jag vet att vi måste. Men i sommar kommer alla tillbaka och då är allt som vanligt, eller hur?" och jag har ingen aning om hur jag ska gottgöra dessa människor för all kärlek värme glädje de ger mig