Jag är i den där jobbiga perioden i månaden. Ni vet när man ena sekunden hatar alla, andra sekunden älskar livet. Men för ovanlighetens skull älskar jag mer än jag hatar. Jag är i en fas i mitt liv just nu där jag känner "allt kommer lösa sig". Jag har världens finaste människor vid min sida som jag uppskattar så ofantligt mycket. Folk som faktiskt får mig att skratta. Folk som faktiskt får mig att känna att jag är lycklig, jag mår bra. Även de där stunderna då man vill lägga sig under täcket och försvinna får de mig att le, skratta och älska.

Till er som läser det här - jag tycker om er så himla mycket och är så glad att ni finns här med mig. Att ni gör mig till den jag är varje dag. Blir glad i kroppen bara jag tänker på hur fina ni är. Tack.

Mamma var precis här och lämnade lite mat till fattiga Felicia. Jag har saknat henne så himla mycket, min mamma. Hon har varit i New York och hängt med Sean Penn och Robert De Niro, köpt för små converse och en för liten tröja till mig och min bror. Men hon är fin, hon. Hon är bra. Saknar min pappa nu. Så mycket så det gör ont. Min pappa. Världens bästa. Världens allra bästa.