Du är varm när jag är kall.

Ni vet klumpen i magen. Oron, ångesten, samvetet som gnager.
Ni vet när man inte kan släppa tanken och oron. När man bara
vill spola tillbaka tiden. Göra om, göra rätt.
Vara den rätta.
Vara den man vill vara, den man förväntas vara. Vara vännen,
flickvännen, människan andra ser upp till. När man inser vad man
gjort fel och att skadan kanske redan är för illa. Såret redan är för djupt.

Att förlora dig. Förlora din värme. Förlora dina andetag i min nacke.
Dina hjärtslag i tystnaden. Dina läppar mot min panna. Din näsa mot min.
Din hand som smeker min hud. Din lukt. Dig. Min bästa vän. Min andra halva.
Den rätta. Den enda.

Att ligga inslingrad och borttappad i dina armar är bland det bästa jag vet.
Att drunkna i din doft, din värme. Försvinna bort i kärleken. Vår kärlek.
Vår kärlek som vi sa skulle vara för alltid. Försvinna bort från verkligheten
och aldrig vilja komma tillbaka.

Det är vi. Du och jag. Det finns ingenting annat. Och i vår när blommorna
slår ut vill jag att du ska vara där med mig. I sommar när vi kastar mössorna
i luften och springer ut för en allra sista gång ur skolan. Då vill jag att det
ska vara hand i hand. I höst när kylan kommer och löven faller vill jag att
du ska vara min värme. I vinter när snön faller och lägger sig över staden
vill jag att du ska skratta med mig, hålla om mig och säga att det är vi.
Sen trycka läpparna lätt mot min kind. Så där som du brukar göra.
Och viska de där tre små orden. Som du brukar göra.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0