Jag minns dina ögon bakom luggen du alltid brukade slänga bak. Jag minns ditt leende. Ditt blyga leende. Jag minns att du alltid tog hand om mig, skyddade mig. Jag minns när du ringde mig den där natten bara för att säga vilken fin vän jag var och att du saknade mig. Jag minns våra fyllesamtal om allt mellan himmel och jord. Jag minns hur du luktade, hur du rörde dig, hur varm du var. Jag minns allt, tro inte att jag glömt. Tro för Guds skull inte det. Jag minns alltid.


Jag minns även när jag fick beskedet. 28 maj 2010. Jag minns hur de tre orden skar rakt igenom själen, rakt in till hjärtat. Jag minns hur allt rasade på en minut. Jag minns sorgen, smärtan, frågorna, tårarna, nätterna. Jag minns mardrömmen som vägrade ta slut. Jag minns panikångesten, kallsvettningarna.

Jag minns måndagen innan det hände. Vi pratade om sommar, lyssnade på The Knife, skrattade. Det var sista gången jag såg dig. Sista gången jag hörde din röst och ditt skratt. Jag minns, Theodor. Alla minns. Jag saknar dig, varje dag.