Sitter med musiken på högsta volym och hoppas att människor på bussen hör vilken fin musik jag lyssnar på. Magen värker lite. Ni vet som den kan göra när det är något man oroar sig över, något man går och tänker på. Jag vill så gärna får ut det ur min kropp, men det är för känsligt, för skört för att dra upp. Jag har inte råd med det. Jag har inte ork för det. Folk ber mig alltid att lita på dem, och jag säger att jag gör det. Jag försöker åtminstone. Jag är en sån där som kommer över saker och förlåter folk. Ytligt. Kanske inte på insidan. Men på utsidan. Jag är en sån som gör så. Även om det inte är bra eller rätt. Men jag vill alltid tro. Det kanske är så att jag är för rädd för att dra upp sår, förstöra, bli sårad. Ändå känner jag mig så bortgjort. Förd bakom ljuset. Förnedrad. Allt på samma gång. Men jag är alltid jag. Jag kommer alltid förlåta. För att riva upp gamla sår är det inte värt. Då mår jag hellre som jag gör nu. Bortgjord, förd bakom ljuset, förnedrad.